I Uppdrag granskning som sändes idag ifrågasatte de barnfattigdomen i Sverige och det blev självklart ett himla rabalder. Då kom den här fina artikeln ut:
Jag blev främst upprörd över kommentatorfältet där människor tycker att de som inte har pengar, de fattiga, ska styras. De ska alltså inte få känna sig som 'vanliga människor' för de har inte råd med det. De måste prioritera. Jag är van vid att behöva prioritera, men ibland måste man få vara en människa med. De som uttalar sig, jag undrar hur de lever, lever de där nere på gränsen till att inte ha hem, mat, trygghet? Vad hände med jämställdheten?
Jag sökte mig sedan vidare till den här artikeln:
Vad är det för samhälle som vi har skapat oss själva där vi är så fokuserade på att de som inte har något hem inte ska få nyttja de allmänna platserna, bänkarna, för annat än att sitta, så att vi glömmer bort alla andra i samhället? De med rörelsehinder, våra barn, ja, vi till och med struntar i om det ens är skönt att sitta på detta don, så länge ingen passar på att sova där när det är tom! För det är det som är det viktigaste! Eller har jag missuppfattat allt...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar